Efter julen kom det smygande, lite grann bara som en påminnelse om att det är dags att stressa av. Jag tänkte att det kommer att gå över.. Någonstans så hoppades jag att det var borta för alltid men samtidigt så visste jag inom mig att det inte var så.
Hoppades att det var på grund av förkylningen som smärtorna gjorde sig påminda, varje andetag som är lite djupare känns i bröstbenet. Värkande, brännande snabbt övergående när andetaget passerat.
Jag måste träna på att andas på rätt sätt för det kan troligen vara en faktor som påverkar.
Det verkar som att när man frågar finns det ingen som vet vad orsaken är till detta tillstånd utan det är mycket troligen,verkar som, osv. Så att få bort det som orsakar Tietzes är svårt.
När man under en lång tid har planerat och jobbat mot ett mål känns det ganska tungt när jag inser att jag inte kommit ett steg närmare målet. De variabler som spelar in är eller kan jag inte påverka hur som helst. Orken kan tryta ibland och motivationen är låg men inom mig så är jag otroligt enveten och vägrar att ge upp, så länge man fortfarande försöker så har man inte misslyckats.
Det finns alltid vägar att gå men det är inte alltid som vägarna passa det jag vill, utan då får jag ta en omväg. De energitjuvar som finns bottnar nästan alltid i oärliga kommentarer och en skenhelighet, att de tror på att jag inte kan se genom dem utan att jag går på deras fasad som de fortsätter uprätthålla..... men de kommer till insikt en vacker dag, troligen står inte jag och väntar på dem men det blir deras fall..
Jag försöker att lägga energi på de som står mig nära och som ger mig mer ork, min plan för min framtid har inte ändrats nämnvärt utan jag kommer fortsätta jobba mot den, föredrar att se saker som sker ur ett positivt perspektiv.
Vissa dagar är bättre än andra, ångesten är en ständig följeslagare som jag försöker bli av med, de tankar som kommer är oftast lätta att resonera bort, andras ord är svårare att resonera bort då jag inte känner till baktanken med deras ord, De ord som jag återkommer till är att jag kan bara beklaga andra människors oförmåga att sätta sig in i andra människors situation och deras rädsla för att vara sig själva. Det är en sak att vara oärlig mot andra men att vara det mot sig själv, skada bara dig själv i slutändan.