Tietzes- inte som jag trott

Efter julen kom det smygande, lite grann bara som en påminnelse om att det är dags att stressa av. Jag tänkte att det kommer att gå över.. Någonstans så hoppades jag att det var borta för alltid men samtidigt så visste jag inom mig att det inte var så.
Hoppades att det var på grund av förkylningen som smärtorna gjorde sig påminda, varje andetag som är lite djupare känns i bröstbenet. Värkande, brännande snabbt övergående när andetaget passerat.
Jag måste träna på att andas på rätt sätt för det kan troligen vara en faktor som påverkar.

Det verkar som att när man frågar finns det ingen som vet vad orsaken är till detta tillstånd utan det är mycket troligen,verkar som, osv. Så att få bort det som orsakar Tietzes är svårt.

När man under en lång tid har planerat och jobbat mot ett mål känns det ganska tungt när jag inser att jag inte kommit ett steg närmare målet. De variabler som spelar in är eller kan jag inte påverka hur som helst. Orken kan tryta ibland och motivationen är låg men inom mig så är jag otroligt enveten och vägrar  att ge upp, så länge man fortfarande försöker så har man inte misslyckats.

Det finns alltid vägar att gå men det är inte alltid som vägarna passa det jag vill, utan då får jag ta en omväg. De energitjuvar som finns bottnar nästan alltid i oärliga kommentarer och en skenhelighet, att de tror på att jag inte kan se genom dem utan att jag går på deras fasad som de fortsätter uprätthålla..... men de kommer till insikt en vacker dag, troligen står inte jag och väntar på dem men det blir deras fall..

Jag försöker att lägga energi på de som står mig nära och som ger mig mer ork, min plan för min framtid har inte ändrats nämnvärt utan jag kommer fortsätta jobba mot den, föredrar att se saker som sker ur ett positivt perspektiv.
Vissa dagar är bättre än andra, ångesten är en ständig följeslagare som jag försöker bli av med, de tankar som kommer är oftast lätta att resonera bort, andras ord är svårare att resonera bort då jag inte känner till baktanken med deras ord, De ord som jag återkommer till är att jag kan bara beklaga andra människors oförmåga att sätta sig in i andra människors situation och deras rädsla för att vara sig själva. Det är en sak att vara oärlig mot andra men att vara det mot sig själv, skada bara dig själv i slutändan.
 

Examen och legitimation..Jobb-Nytt liv!

Ja då var allt färdigt!
Många år tog det men nu är det klart. Min examen och legitimation har jag nu fått och avslutningsvis en tillsvidare anställning. Känns så gott att äntligen kunnat ro det hela i hamn.
Vägen var inte lätt och till viss de har jag fått betala ett högt pris.

Min dröm under många år var ju att driva ett inackorderings-stall. Kunna ha det det vid sidan av ett halvtidsjobb som lärare. Den planen gick förlorad likaså relationen.Det lärde mig att det är så viktigt att man kommunicerar med varandra och hjälps åt. Gör man inte det så tappar man först lite men sen sakta men säkert faller allt i bitar. Min kropp tog mycket stryk av den stress som det medför att sköta barn och hästar samt hushållet själv. När jag tänker efter tog nog psyket den värsta smällen då jag formligen gallopperade in väggen. Jag hann inte själv se det. Men med facit i hand så räckte inte dygnets timmar till.
Klockan fem på morgonen gick jag upp för att ta ut hästarna, fodra och rasta hundarna. klockan halv sju väckte jag barnen och sju frukost. Lämna barnen och sen till skolan. Hem efter skolan mata barnen och sen stallet träna hästarna, mocka, läxor med barnen, kvällsmat, lägga barnen och eventuellt träna färdigt hästarna om det inte var gjort för att runt tio i bästa fall natta hästar, för att sätta sig med skolarbetet. Lägga sig vid tolv eller ett. Vanligtvis vaknade jag vid tre eller fyra av vad jag nu vet, ångest rivandes  kroppen. Det är dessa timmar jag kallar ångest timmarna.

Efter många svåra beslut och sjukskrivningar  så fick jag hjälp. Det var då jag insåg att jag måste göra något radikalt för att orka med mitt liv. Starta om från början med helt andra saker i focus och framför allt minska antalet hästar.  Flytten gick till en god vän som hjälpte mig att ta mig igenom de första månaderna. Sakta men säker tog jag mig upp igen från träskets botten.
Vägen till att hitta tillbaka till mitt liv tog några år men jag är idag glad för att jag orkade avsluta mina studier och ta mig fram till det jag har idag.