Som alla andra..

Jaha då har man börjat blogga precis som resten av hela världen, känns det som. Snart har jag avslutat min tredje och troligen sista föräldraledighet. studierna ska ta vid och det kommer att rulla på i 250 knyck. Nu när snön har börjat försvinna ser jag bara hur mycket det är att fixa här hemma. Huset, stallet, hagarna behöver fixas och trädgården väljer jag nog bort i år.Mitt sista år innan jag har min lärarexamen,sen får vi väl se om det finns några jobb.
Just nu känns tillvaron ganska bra, det var ju bara  några år sedan så stod jag utan någon egen bostad med två barn, två hundar och en häst. Relationer är ett eget kapitel, tyvärr är inte livet en dans på rosor och trots att jag inte är fyllda 35 år har min själ och kropp få tagit en hel del stryk på min väg genom livet.
Det är nu ganska exakt två år sedan som  jag började ana att jag höll på att krascha, men jag hade fullt upp och hade inte tid att tänka efter. Resultatet kom cirka sex månader senare, fibromyalgi, depression med mera. Jag befann mig på livets botten, krälade så långt ner man kan komma. Mitt liv kändes som att styra ett stort galärskepp, ostindiefararen, med mina barn ombord , ensam! i full storm.!
Utan hjälp i sikte. Skeppet höll på att kappsejsa, och den känslan av att se skräcken i barnens ögon över att de inte vet vad som händer, vill jag aldrig mer uppleva!
Tack vare mina vänner som hjälpte mig och en bra lyssnare lyckades jag hitta hjälp på det öppna havet. Jag insåg hur viktig jag är för mina barn, blev påmind om hur mycket de litar på mig, det är lätt att glömma bort det när man själv mår så fruktansvärt dåligt.
Men jag älskar dem och det är deras förtjänst, till stor del,  att vi lyckades få ordning på våran tillvaro.
Barn har en otrolig förmåga att se framåt och anpassningsförmåga. Mitt sätt att se på livet har omvärderats under de år som gått. Numera försöker jag att fånga dagen och leva i nuet.
 Ser fram emot veckans aktiviteter och nu ska jag avsluta detta, kaffet väntar.